Måste man synas för att finnas som konstnär?
2019 har varit fullt och fint. Jag har målat och jag har jobbat för fina arbetsgivare ungefär 50 %, ibland mer. Men jämfört med tidigare år har detta året varit fyllt av konst-kontemplation, vila från marknadsföring, utställning och konstnärliga krav. Det är lite av ett experiment som jag inte vet resultatet av ännu, annat än att jag har insett att jag nog behöver ha det så. Ibland en längre tid.
Det är så coolt med alla kollegor som orkar driva framåt till synes outtröttligt med nya utställningar och nya inlägg på sociala medier månad efter månad. Nya produkter, nya motiv, nya ytor, nya v-loggar, nya samarbetspartners. Jag är full av beundran och jag ser att de tuffar uppåt och framåt. Heja dem! Heja er!
Jag gav mig in i konstnärskapet seriöst 2016 med övertygelsen att det är så det behöver gå till…sälj, produktion, visuell och fysisk närvaro, kundkontakter, gallerister, mässor och artiklar i en strid ström, envist paddlande utan avbrott. Företagande. Och det tror jag fortfarande…ja, utom biten med “utan avbrott” då. För jag behöver tid i den här branschen. Mellanrum. Annars blir den aldrig min.
Jag var så övertygad om att det skulle passa mig, det där utåtriktade… jag är ju en glad skit och jag vet ju vad jag vill, jag fattar att närvaro säljer, att kontakter knyts i mötet och jag vet att drivet och envisheten finns i mig. Jag tänkte att jag kommer få tid att vila mellan alla aktiviteter och jag kommer gå långa promenader o hänga på landet… det visade sig bara att det räcker inte för mig. Det räcker på ett personligt plan…men det räcker inte för att samtidigt behålla glöden och lusten att visa upp, stå i centrum och bli taggad av måleri-och-utställnings-deadlines.
I december 2018 insåg jag att jag omedvetet inte bokat in några nya utmaningar, inte sökt några utställningar eller mässor, inte besökt gallerister eller planerat för min visuella närvaro på plattformar för konstnärligt skapande 2019. Jag höll på att flytta hem från ateljén på Götgatan och jag hade gått ur styrelsen för ett konstnärsförbund som jag egentligen gillar och respekterar.
Plötsligt ville jag bara vara ifred med färgerna. Det kändes jäkligt obekvämt. Redan då hade en del kollegor och bekanta omtänksamt klappat mig på axeln och frågat vad jag höll hus. Jag hade lett och hamnat i försvar och sen gått hem och tänkt att “jag är nog redan borta, slut, utan framtid”. Det låter ju så dumt när jag skriver det så… jag vet inte om 1900 talets konstnärer, författare eller kompositörer oroade sig efter att inte ha levererat publikt ett par veckor…men min egen känsla var att jag måste synas för att finnas.
Den känslan kan helt ligga hos mig. Jag har ju snubblat på egna trådar spunna av “duktig rastlös flicka-drömmen” förut. Oavsett…
…så var det så det kändes. Jag är på väg in i skuggan redan innan jag kommit ut i ljuset, jag begår säkert ett misstag, jag borde kämpa mer för att synas och höras… men jag måste få ett mellanrum. För om det inte går så kan jag inte göra det här. Så. Jag tog mitt mellanrum. Mitt ide. Det har inte varit självklart att svara Nej när folk undrar om jag bokat in en utställning ännu. Det har inte varit självklart att stanna trygg i att jag är konstnär fast jag gör saker som ni inte får se just nu. En del sker bara i mitt huvud. Det har varit dagar då jag tänkt att jag lika gärna kan lägga ner.
Jag är ju inte så hemlig av mig. Och inte tålmodig eller bekväm med händelselösa bubblor. Jag är bekräftelsehungrig och jag fnissar gärna mitt i solen. Jag har fått kämpa med min bild av mitt jag och jag kämpar fortfarande med att stanna trygg i min magkänsla. Jag har varit duktig 2019.
Nu. Är jag sugen på folk och planering igen. Nu vill jag fortsätta så nu lunkar jag långsamt ut ur idet och ser fram emot 2020. Jag börjar med att lansera min sprillans nya hemsida med en sprillans ny blogg-del.
Här kommer jag skriva sånt som rör mitt liv som konstnär. Lite ångest, lite framgångar, lite kulturpolitik och mycket filosofiska funderingar. Och förvarna om nästa mellanrum. Tjopp tjopp. Häng med!