Jag tycker ju bäst om att måla figurativt och realistiskt. Åsikterna om realism, framförallt fotorealism, är många och det kan jag kommentera i en annan post… Idag vill jag prata om förberedelser, om att använda fotoreferenser och lite om skillnaden mellan verklighet genom en kamera eller med ögat på en live modell.

Ibland får jag frågan “målar du av ett foto?”. Ibland när jag svarar att jag har foto som referens blir svaret “jaha, ja, men då så…!” Reaktionen är lite festlig. Tycker jag. Men jag berättar gärna mer om hur jag gör.

Drömmen om den levande modellen

Jag ska inte sticka under stol med att jag drömmer om att ha en stor ateljé med perfekta ljussättningsmöjligheter dygnet om. Jag skulle ha frodiga modeller som lojt låg utsträckta på en eller annan divan och bara väntade på att posera för mig i timmar. Vi skulle äta kallskuret och olika ostar, sippa på rödvin o prata om livet samtidigt som jag stod i vit målarrock framför ett groteskt stort staffli och skapade mästerverk. Dag ut och dag in. Jag skulle bygga upp hela scenarion och när jag var klar med mitt motiv skulle jag ge dem en saftig lön och de skulle gå hem till sina familjer med julklappar till alla. Det vore strålande.

Det är dock rätt långt från verkligheten. Att anlita modeller är dyrt om deras insats ska vara rimlig. Det tar mellan 10 och 40 timmar för mig att måla en oljemålning i “normal” storlek. Ett antal gånger ska duken torka ett par dagar innan nästa lager. Ska jag måla ett landskap, som ju är lite “billigare” än modellerna måste jag stå utomhus. Oljan torkar inte på ett par dagar och under den tiden är duken mycket svår att flytta på. En vilsen fluga som fastnat i färgen skulle inte bli imponera, och sen skulle hen dö.

Så. Jag kör den mer ekonomiska varianten och sitter i min lilla mysiga ateljéhörna och målar med ett foto som referens på datorn bredvid mig.

Förberedelser i studio

Eftersom jag har turen att ha en proffsig fotograf till man, Björn Qvarfordt, och själv är hyfsad på att fota har jag stora möjligheter att förverkliga mina idéer i en fotostudio. När jag har landat i ett motiv berättar jag för Björn vilken ljussättning jag vill uppnå och han hjälper mig att förverkliga den. Jag bjuder in modeller och inhandlar rekvisita. Fixar och springer runt med kameran i jakt på bästa vinkeln. När det gäller stadsmotiv eller fjällmotiv samlar jag på mig bilder. Himlar o hav för sig och gator och vyer för sig. Jag lånar även från Björn.

Kombination av flera bilder

Ibland är bilden jag fotar rätt lik tavlan jag sedan målar, ibland består den färdiga tavlan av flera olika referenser ur olika bilder och/eller med justeringar så som jag vill ha dem. Det coola med måleri är ju att jag inte behöver begränsa mig…ska kvinnan på bilden ha horn i pannan kan jag måla horn i pannan. Ska himlen vara ljus målar jag den ljus. Och det viktigaste… jag själv mår oerhört bra när jag får sitta i lugn och ro, lyssna på ljudbok och fundera över hur jag ska fånga rätt färgnyans för att efterlikna huden på bilden jag tagit.

Kamerans påverkan på verkligheten

Om man använder foto-referens finns det en del övriga saker som man ska vara medveten om. Som den påverkan på verkligheten som kamera och objektiv redan gjort. Antingen justerar man det i målningen, eller så använder man sig av effekten och äger den. Men medvetenheten är bra.

Ju längre brännvidd desto större förstoringsgrad. Förenklat kan man säga att ögats brännvidd motsvarar ungefär 50 mm. När du använder kamera kan det bli en perspektivförskjutning. Det betyder att perspektivet i ditt motiv påverkas av om du använt vidvinkelobjektiv (trånga utrymmen blir större, som i en typisk mäklarbild), normalobjektiv (närmast 50 mm) och teleobjektiv (saker ser ut att vara närmare varandra än de egentligen är, vanligt att använda för stadsvyer där man vill ha med flera kännetecken).

Ljus påverkas också. Det mänskliga ögat överexponerar aldrig, det gör däremot kameran. Ibland kan man se att en konstnär som använder foto som referens har målat ett överexponerat område. Detsamma med skuggor. Med en kamera kan skuggan bli helt svart eller mörkt grå, men i verkligheten finns det nyanser i det mörka. Alla de här sakerna kan vara effektfullt och göra motivet spännande. Men det blir en skillnad från verkliga modeller och verkliga stilleben. Så. Fixa. Eller äg.

Upphovsrätt

Om du väljer att använda en bild som du själv inte tagit och tror att resultatet kommer vara påtagligt lik fotot är det viktigt att fråga fotografen eller upphovspersonen ifall det är ok. Vi kulturutövare och småföretagare måste hålla ihop och inte utnyttja varandras möjlighet till en inkomst om än aldrig så liten.

Från foto till duk

När jag har mina olika bilder på datorn skissar jag upp grova drag på duken. Ibland mäter jag avstånd mellan te.x. fingrar och huvud på skärmen och sedan på duken för att rätta till något som känns fel. Vissa gör rutsystem på duken i skisstadiet o andra mäter med penna framför ögat o jämför med duken. Det finns oändligt många sätt att få till sina ramar i skissen innan det är dags att måla i färg. Sen börjar det riktigt roliga!

Så. Att måla med foto som referens är kul, utmanande och faktiskt rätt svårt. Testa!!

Måste man synas för att finnas som konstnär?

2019 har varit fullt och fint. Jag har målat och jag har jobbat för fina arbetsgivare ungefär 50 %, ibland mer. Men jämfört med tidigare år har detta året varit fyllt av konst-kontemplation, vila från marknadsföring, utställning och konstnärliga krav. Det är lite av ett experiment som jag inte vet resultatet av ännu, annat än att jag har insett att jag nog behöver ha det så. Ibland en längre tid.

Det är så coolt med alla kollegor som orkar driva framåt till synes outtröttligt med nya utställningar och nya inlägg på sociala medier månad efter månad. Nya produkter, nya motiv, nya ytor, nya v-loggar, nya samarbetspartners. Jag är full av beundran och jag ser att de tuffar uppåt och framåt. Heja dem! Heja er!

Jag gav mig in i konstnärskapet seriöst 2016 med övertygelsen att det är så det behöver gå till…sälj, produktion, visuell och fysisk närvaro, kundkontakter, gallerister, mässor och artiklar i en strid ström, envist paddlande utan avbrott. Företagande. Och det tror jag fortfarande…ja, utom biten med “utan avbrott” då. För jag behöver tid i den här branschen. Mellanrum. Annars blir den aldrig min.

Jag var så övertygad om att det skulle passa mig, det där utåtriktade… jag är ju en glad skit och jag vet ju vad jag vill, jag fattar att närvaro säljer, att kontakter knyts i mötet och jag vet att drivet och envisheten finns i mig. Jag tänkte att jag kommer få tid att vila mellan alla aktiviteter och jag kommer gå långa promenader o hänga på landet… det visade sig bara att det räcker inte för mig. Det räcker på ett personligt plan…men det räcker inte för att samtidigt behålla glöden och lusten att visa upp, stå i centrum och bli taggad av måleri-och-utställnings-deadlines.

I december 2018 insåg jag att jag omedvetet inte bokat in några nya utmaningar, inte sökt några utställningar eller mässor, inte besökt gallerister eller planerat för min visuella närvaro på plattformar för konstnärligt skapande 2019. Jag höll på att flytta hem från ateljén på Götgatan och jag hade gått ur styrelsen för ett konstnärsförbund som jag egentligen gillar och respekterar.

Plötsligt ville jag bara vara ifred med färgerna. Det kändes jäkligt obekvämt. Redan då hade en del kollegor och bekanta omtänksamt klappat mig på axeln och frågat vad jag höll hus. Jag hade lett och hamnat i försvar och sen gått hem och tänkt att “jag är nog redan borta, slut, utan framtid”. Det låter ju så dumt när jag skriver det så… jag vet inte om 1900 talets konstnärer, författare eller kompositörer oroade sig efter att inte ha levererat publikt ett par veckor…men min egen känsla var att jag måste synas för att finnas.

Den känslan kan helt ligga hos mig. Jag har ju snubblat på egna trådar spunna av “duktig rastlös flicka-drömmen” förut. Oavsett…

…så var det så det kändes. Jag är på väg in i skuggan redan innan jag kommit ut i ljuset, jag begår säkert ett misstag, jag borde kämpa mer för att synas och höras… men jag måste få ett mellanrum. För om det inte går så kan jag inte göra det här. Så. Jag tog mitt mellanrum. Mitt ide. Det har inte varit självklart att svara Nej när folk undrar om jag bokat in en utställning ännu. Det har inte varit självklart att stanna trygg i att jag är konstnär fast jag gör saker som ni inte får se just nu. En del sker bara i mitt huvud. Det har varit dagar då jag tänkt att jag lika gärna kan lägga ner.

Jag är ju inte så hemlig av mig. Och inte tålmodig eller bekväm med händelselösa bubblor. Jag är bekräftelsehungrig och jag fnissar gärna mitt i solen. Jag har fått kämpa med min bild av mitt jag och jag kämpar fortfarande med att stanna trygg i min magkänsla. Jag har varit duktig 2019.

Nu. Är jag sugen på folk och planering igen. Nu vill jag fortsätta så nu lunkar jag långsamt ut ur idet och ser fram emot 2020. Jag börjar med att lansera min sprillans nya hemsida med en sprillans ny blogg-del.

Här kommer jag skriva sånt som rör mitt liv som konstnär. Lite ångest, lite framgångar, lite kulturpolitik och mycket filosofiska funderingar. Och förvarna om nästa mellanrum. Tjopp tjopp. Häng med!

Blog